Den fula ankungen.
Det sitter i från 13-års åldern. Ny stad, ny skola. Sen började helvetet!
(av någon anledning tänker jag alldeles för mycket på sånna här saker när jag ska sova)
Jag vet att jag var riktigt glad över att börja i 7:an. Då var man ju på väg och bli stor! Kom försent första dagen, öppnade dörren, och där satt alla och stirrade på mig. Usch vad jag skämdes. Min Klassföreståndare visade vart jag skulle sitta, till min förvåning så FLYTTADE dom jag skulle sitta brevid på sig! - Jaha, tänkte jag. Inget mer med det. En annan sak jag tänkte på var att alla tjejjer var sminkade och jätte smala, och här kommer jag, i förstora kläder, glasögon, inget smink alls. Man skulle kunna säga att man var klassens tönt redan från första dagen.
Rasten, rasterna.. Vilket helvete det var, jag satt mest för mig själv eftersom ingen verkade ju vilja prata med mig överhuvudtaget. Och så här höll det på tills jag fick byta klass, efter 1 jäkla år.
Under den tiden kom glåporden, pekanden, ignorering. Inte undra på att jag mådde dåligt av att gå till skolan.
Ibland stannade jag kvar i klassrummet och låtsades läsa en bok, när jag egentligen grät.
Jag funderade mycket på om det var för att jag var tjock, så jag slutade äta i skolan, och hemma. Mamma var orolig och skickade mig till läkaren. Fick ett läkarintyg på att jag var tvungen att byta klass.
Under sommarlovet mellan 7:an och 8:an gick jag ner 25kg.
I den nya klassen var det mycket bättre, alla var mycket trevligare och min bästaste kompis gick där med!
Såklart fanns det några idioter i den klassen med. Jag började spela gitarr och helt plötsligt var jag "cool" Jag ändrade min stil och fick höra att jag var den coolaste rockerbrud på skolan!
När man tänker tillbaka på allt det här känns det fortarande som ett slag i magen, Varför kan man inte bara acceptera människor som dom är? Blir man "coolare" bara för att man har en viss stil eller attityd.
Jag är fortfarande samma person som jag var då, och jag tycker inte jag är ett dugg cool, jag är mig själv, och har min stil så som jag tycker. Jag ändrar inte på mig för att någon annan tycker det. Man ska fan stå på sig och våga säga i från.
Nu är jag 20 år och blir fortfarande förbannad när jag tänker på det här, Önskar att man var lite modigare och vågade säga ifrån från första början.
Puss och hej.
(av någon anledning tänker jag alldeles för mycket på sånna här saker när jag ska sova)
Jag vet att jag var riktigt glad över att börja i 7:an. Då var man ju på väg och bli stor! Kom försent första dagen, öppnade dörren, och där satt alla och stirrade på mig. Usch vad jag skämdes. Min Klassföreståndare visade vart jag skulle sitta, till min förvåning så FLYTTADE dom jag skulle sitta brevid på sig! - Jaha, tänkte jag. Inget mer med det. En annan sak jag tänkte på var att alla tjejjer var sminkade och jätte smala, och här kommer jag, i förstora kläder, glasögon, inget smink alls. Man skulle kunna säga att man var klassens tönt redan från första dagen.
Rasten, rasterna.. Vilket helvete det var, jag satt mest för mig själv eftersom ingen verkade ju vilja prata med mig överhuvudtaget. Och så här höll det på tills jag fick byta klass, efter 1 jäkla år.
Under den tiden kom glåporden, pekanden, ignorering. Inte undra på att jag mådde dåligt av att gå till skolan.
Ibland stannade jag kvar i klassrummet och låtsades läsa en bok, när jag egentligen grät.
Jag funderade mycket på om det var för att jag var tjock, så jag slutade äta i skolan, och hemma. Mamma var orolig och skickade mig till läkaren. Fick ett läkarintyg på att jag var tvungen att byta klass.
Under sommarlovet mellan 7:an och 8:an gick jag ner 25kg.
I den nya klassen var det mycket bättre, alla var mycket trevligare och min bästaste kompis gick där med!
Såklart fanns det några idioter i den klassen med. Jag började spela gitarr och helt plötsligt var jag "cool" Jag ändrade min stil och fick höra att jag var den coolaste rockerbrud på skolan!
När man tänker tillbaka på allt det här känns det fortarande som ett slag i magen, Varför kan man inte bara acceptera människor som dom är? Blir man "coolare" bara för att man har en viss stil eller attityd.
Jag är fortfarande samma person som jag var då, och jag tycker inte jag är ett dugg cool, jag är mig själv, och har min stil så som jag tycker. Jag ändrar inte på mig för att någon annan tycker det. Man ska fan stå på sig och våga säga i från.
Nu är jag 20 år och blir fortfarande förbannad när jag tänker på det här, Önskar att man var lite modigare och vågade säga ifrån från första början.
Puss och hej.
Kommentarer
Postat av: therese
Vet precis hur det är, inget man glömmer, inget som försvinner, finns liksom alltid där vad man än gör.
Trackback